onsdag 22 juli 2015

Nostalgi i sommarnatten

   Sommar sommar sommar. Tankarna flödar och minnen från barndomshemmet dyker upp när en kollar på bilder tagna i trädgården om natten. De små sakerna man fann ute om natten.
   Som en nattfjäril som stannat till på stentrappan upp till huset. Jag tycker de är fina med sina bruna, jordnära färger. De är ett med natten och står för det melankoliska, lite som min sinnesstämning var då, jag trivdes bättre på natten, när det var tyst, svalt och ensligt ute. Då jag kunde stå och samla in den svala sommarnattens dofter och ljud. Jag trivs fortfarande bäst på natten, att vara ute, se en stjärnklar himmel med tusentals stjärnor, och att känna sig ensam i ett så stort universum, att fundera på om det finns någon annan varelse där ute i det stora svarta blå som tänker och känner som jag just då och nu.

   Saknar alla fruktträd, äppleträden och körsbärsträden. Inte bara att äta, utan mer att klättra upp i träden, svälja körsbärskärnor för att jag trodde att det då skulle kunna växa upp ett träd genom halsen på mig (tyvärr gjorde det aldrig det). Eller alla dessa vinbärsbuskar som mamma gjorde sin goda saft av och ibland vinbärskakor. Eller när hon gjorde rabarber- och krusbärskräm (som jag låtsades vara fängelsematen efter en lång dag efter att ha städat rummet med hjälp av gosedjur som var mina partners in crime).

    Kommer även på mig själv att sakna en trädgård, den trädgården där jag växte upp och hade en massa tankar och drömmar om livet. Först när man var liten var det de där fina drömmarna om drakar och att kunna gosa runt bland de fluffiga molnen. Därefter mörka tankar, mörka drömmar, blandade med ett "jag ska allt visa dem!". Vilka "dem" var vet jag inte, och vet fortfarande inte.

   Har haft en del mardrömmar på det sista. Drömmar om att mina närmsta vänner och pojkvän vill döda mig, genom att kidnappa mig och långsamt utföra en mental tortyr. De är så kalla mot mig i drömmen, deras ögon är helt tomma när de tittar på mig. Jag försöker ta mig undan, men jag vill ändå dö i min pojkväns famn, även då han berättar att han tänkt att förgifta mig.

  Det är så hemskt, då jag vet att han älskar mig och jag honom, samma sak med mina vänner. Jag har haft en sån jävla tur även om det känns hårt ibland, då jag inte vill gå upp ur sängen utan fortsätta drömma, även om det kommer betyda mardrömmar. Jag avskyr att vakna, det är rätt så kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död (citat från Vuxna Människor).

Det var allt. Inte så mycket om drömmar, men lite om minnen och upplevelser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar